Amanda

När jag var liten satte mina föräldrar mig i kyrkans barntimmar och musiklekis som också var kyrkligt. Där jag tillbringade några timmar i veckan. Egentligen vet jag faktiskt inte varför de gjorde det. Min pappa är inte alls religös på något sätt. Han ogillar allt som har med kyrkan att göra. Min mamma är inte heller speciellt kristen. Jo lite kanske. Men det är inte precis så att hon går i kyrkan.

Sedan dess har jag alltid trott på att det finns någonting. Jag visste inte vad. Men det hjälpte mig då jag var lite mobbad. Dock vågade jag aldrig erkänna det. Då trodde jag att folk skulle tycka att jag var ännu konstigare än vad jag redan var. haha! För ingen av mina dåvarande kompisar trodde på något alls och om man inte tyckte som dem var man konstig. Det var inga riktiga vänner egentligen. Inte ens några kompisar. Detta har jag tyvärr insett i efterhand och skulle aldrig i hela mitt liv umgås med dessa människor igen.

Tillbaka till till det där med tron hehe. -09 konfirmerade jag mig. Detta var så hemskt kul (oftast, speciellt lägret hehe) och hjälpte mig en bit på vägen. Det fick mig att inse lite att det är gud jag tror på och nu vågar jag erkänna det. Jag är inte sådär jätte kristen precis. Jag går till kyrkan väldigt sällan och följer inte bibeln. Utan jag tror bara på gud. Fin pojk det där hehe.