Lite självkänsla och sånt
Jag sitter här hemma igen. Är rastlös och fortfarande förkyld. Det finns ingenting på tv heller. Så jag satt och kollade på efter tio. När plötsligt något mycket intressant dök upp. En tjej hade skrivit en bok om mobbning. Hon skrev liksom om sitt egna liv. Hon berättade om hur hon hade kännt att hon inte var som alla andra. Att hon inte dög.
Varför jag tar upp detta beror på att jag känner igen mig där. Eller snarare kände igen mig.
För några år sedan. Mer exakt fyra år sedan. Då det hela började och jag förstod att jag inte alls är som alla andra. Jag har alltid varit lite annorlunda, alltid tyckt och tänkt olikt andra. Men helt utan vidare så gick folk emot mig på riktigt. Tryckte ner mig helt enkelt. Och när man är sådär runt elva tolv år är man inte så himla stark. Jag hade inga riktiga vänner. Inte på min skola i allafall. Jag fick ta all den där skiten själv.
Jag har aldrig varit den som pratar ut med folk. Så jag vaknade varje morgon med en klump i magen och låtsades som om allting var bra. Jag pratade inte med mina föräldrar, lärare eller dom som skulle vara mina vänner. Det pågick i kanske ett och ett halvt år. Det sista halvåret var värst och till slut bröt jag ihop. Jag orkade inte gå runt och få massa skit längre och känna att jag inte dög till något. Att det var något fel på mig. Det funkade helt enkelt inte längre.
Efter ett halvår började jag högstadiet och det va nog det bästa som kunde hända. Jag hade aldrig varit så glad. Jag mådde bra hela tiden. Vilket jag gör fortfarande. På något konstigt sätt gjorde all den där skiten mig jävligt stark. Nu har jag hur bra självkänsla som helst (lite för bra ibland kanske hehehe) och tar ingen skit. Det finns ju alltid folk som klagar på saker och ting. Men sånt bryr jag mig inte om. Det är mer deras problem än mitt.
Det jag vill säga med den här texten är att även om det är svårt så ska man föröska att inte ta någon skit från andra. Det är bara dom som är osäkra på sig själva och inte riktigt har hittat sig själva tror jag.
Det där var bara lite av mina tankar och mitt liv en onsdagsförmiddag som denna. Nu ska jag gå och äta en bulle och plugga musik.
puss
Varför jag tar upp detta beror på att jag känner igen mig där. Eller snarare kände igen mig.
För några år sedan. Mer exakt fyra år sedan. Då det hela började och jag förstod att jag inte alls är som alla andra. Jag har alltid varit lite annorlunda, alltid tyckt och tänkt olikt andra. Men helt utan vidare så gick folk emot mig på riktigt. Tryckte ner mig helt enkelt. Och när man är sådär runt elva tolv år är man inte så himla stark. Jag hade inga riktiga vänner. Inte på min skola i allafall. Jag fick ta all den där skiten själv.
Jag har aldrig varit den som pratar ut med folk. Så jag vaknade varje morgon med en klump i magen och låtsades som om allting var bra. Jag pratade inte med mina föräldrar, lärare eller dom som skulle vara mina vänner. Det pågick i kanske ett och ett halvt år. Det sista halvåret var värst och till slut bröt jag ihop. Jag orkade inte gå runt och få massa skit längre och känna att jag inte dög till något. Att det var något fel på mig. Det funkade helt enkelt inte längre.
Efter ett halvår började jag högstadiet och det va nog det bästa som kunde hända. Jag hade aldrig varit så glad. Jag mådde bra hela tiden. Vilket jag gör fortfarande. På något konstigt sätt gjorde all den där skiten mig jävligt stark. Nu har jag hur bra självkänsla som helst (lite för bra ibland kanske hehehe) och tar ingen skit. Det finns ju alltid folk som klagar på saker och ting. Men sånt bryr jag mig inte om. Det är mer deras problem än mitt.
Det jag vill säga med den här texten är att även om det är svårt så ska man föröska att inte ta någon skit från andra. Det är bara dom som är osäkra på sig själva och inte riktigt har hittat sig själva tror jag.
Det där var bara lite av mina tankar och mitt liv en onsdagsförmiddag som denna. Nu ska jag gå och äta en bulle och plugga musik.
puss
Kommentarer
Postat av: Hannan
fint och du är väldigt klok. puss på dig.
Trackback
